Hoppa till innehållet

Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
363
FÖRSLAG TILL MISSGERNINGSBALK 1696

§ 5. Uppsätter man tom bijståck i skogen, bijen derwedh ifrån dheres wanlige boningh och hemwist att låcka, böte 3 dahler silfwerm:t. Samma lagh synes böra wara om den, som opsätter slagbur annars dufwor dermed att låcka och fånga, dock ansees effter som skadan kan wara stoor till.

§ 6. Uthi denna § borde och dess straff uthsättias, som något finner, men då han strax derpå derom blifwer tilfrågat, neekar sig något funnit. Iämwähl dens, som af fynden något försnillar. Sammaledes huru förfaras skall, när twist opkommer om quanto, särdeles i penningfynd.


Cap. 9.

<div2> Rubrica till detta capitel synes wara för kårt.

§ 1. Griper någon till ledzn etc. Nu kan man gripa till hemföda och hemgiärdh, som i 16 cap. Tiufwabalken omtales, qværitur, huru i slijkt måhl förfares skall.


Cap. 10.

§ 2. Wäri tå then, som i handom hafwer med sielfsins eede eller 2:ne wittnen, om det, som klandras, war hans egit. Här synes, att den i handom hafwer, eij behöfwer medh sielf sins eedh eller wittnen sig wäria, hälst när den, som sig något tillägna will, eij half skiähl å sin sijda kan producera.

Och wari icke man thess bättre; att man så mycket bättre må kunna åthskillia, hwilken capitis diminutio härigenom förstås, och om slijk man i detta fallet skall hållas före wara alldehles ährelöös, synes nödwändigt, att klarare och medh andre ordh blifwer uthsatt.

§ 3. Stånde den samma rätt, som han enom gaf saaken före. Om den, som brister åth bewijs, skall ansees effter proportionen af tiufnaden, eller för wijtesmåhlet plichta, behöfwes, att tydeligen uthsätties.

Nu kan hända, att åklagaren sitt käremåhl inför rätta eij fulltyga gitter, och swaranden oppå hans af böhn honom förlåter, qværitur, om domaren icke i sådant fall macht äger saaken att förlijka.

§ 4. Den, som effter tiufnadh hoos een eller annan ransaaka will, men eij hafwer något af dhe skiähl, som i denna § opräknes, allenast han kan bewijsa, det honom något ifrånstulit är, så att han