alltijdh är mehra begifwen at skierpa slagen, hwarmedelst och i dy fall sedan af sig sielf föllo, at trählarbetet uthgåhr.
Ad § 7. Här synes per expressum kunna och uthsättias det at alltijdh må förbudet wara öfwer tiufnadh af wärde annorledes att förlijkas, än det iu lijkfult bör angifwas, emedan sådane grofwe delicter icke böre ostraffade förelöpa.
Ad cap. 4 § 5. Tyckes äfwen bäst, att till dommarens underrättelse och för een lijkheet ett wist straff determineras för dhen, som olåfligen tager och rijder eens häst etc. såsom: betahle hästelegan eller uppfylle skadan, och plichte der ofwan uppå som för olaga procedere 3 dahler sm:t.
Ad cap. 6 § 4. Deräst är den medh fembdubbelt both belagdh, som öfwer 20 dahler s:mts wärde under påstående gudztienst antingen in uti kyrkian af någon des penningar eller kläder, eller uthe på kyrkiowallen häst eller annor fahrtygh stiähl, hwarwidh och oförgripeligen den dher således mindre än 20 dahler stiähl, tyckes lamna ansees, medan odygden är enahanda.
Ad cap. 7 § 4. Syhnes oförgripeligen, att dhen gullsmedh, gulldragare eller ehwem det är, som smelter och arbetar gulldh och silfwer, som falskt är, jämpte boten bör skattas ährelöös, och förbiudas handtwärket wijdare idka, emedan så stort bedrägerij dherwidh plägar förelöpa, och igenom sådan förfallskning kiöparne tijdh efter annan skada tillfogass, effter gull och silfwer i många mans händer ifrån dhen ena till dhen andra komma, hwarwidh å landet gemenheten icke sådant undersleef förstå eller begripa kunna.
Elliest tyckes och alla tiufwar till sitt wählförtiente straff och bättringz uppmuntrande sampt till andras wahrnagell medh kyrkioplicht kunna beläggias, på det den odygden, som lijka medh hoor och skiöhrlefnadt mycket öfwas, må dess bättre förekommas och afrödias.
Datum Hösiö den 27 Junij 1696.
