prowintzer, som Gud med härliga skogar samt en öfwerflödig wälsignelse på fogel och diur begåfwat, såsom hela Norrland, Dalarne, Wärmelands Dahl, Österbottn och Finland, ifrån det allmänna förbudet undantagne; men de öfriga landsorter, som nästan äro skoglöse, har Öfwerheten måst befreda med bemelte förordningar, på det alt willebråd der eij måtte utödas; förty om på desse senare orter, hwilcke äro folckrike och starckt bebodde, en sådan frihet at skiuta tillåtas skulle, wordo wisserligen innom et åhrs förlopp aldrig något wildt mer til finnandes. Hr Landshöfdingen androg til exempel Östergiöthland, hwaräst 50,000 menniskior i mantahlslängderne upföras, bland hwilcke man kan räkna 20,000, som kunna bruka gewähr, förutan officerare, ryttare, knechtar och båtsmän. Skulle nu alle desse äga tilstånd at skiuta, så skulle eij allenast aldrig något wildt kunna öka sig, emedan hwar och en på sitt hemman kan weta hwar hara och fogel hafwa sitt tilhåld, utan ock innom et åhrs tid all sådan wälsignelse platt wara utödd och blifwa et så allmänt förderf, at wij allenast för wåre efterkommande skulle kunna berätta, at i Swerige tilförene warit hara och fogel. Dessutan är ock detta et regale och jus fisci, som wij eij kunna taga eller gifwa, utan böra oförkränckt bibehålla, samt rörer wåre adelige priwilegier, uti hwilka wij eij kunna tillåta någon rubbning eller ändring, warandes desutan jagt och skiutande en adelig öfning, som Ridderskapet och adelen uti privilegierne är förbehållen; sådant finnes eij hwarcken i Prästerskapets eller städernes privilegier; allmogens skattebref tillåta dem eij eller at bruka skytterie. Och will man gå til handlingarne, så finner man, at uti 1668 åhrs resolution på Prästerskapets beswär en sådan begiärd frihet at få skiuta dem blifwit afslagen. 1664 åhrs förordning, som förbiuder androm än Ridderskapet och adelen at skiuta, är en på en öpen riksdag af samtelige Riksens ständer samtyckt och wedertagen lag. Will man säija, at de öfrige stånden igenom denne förordning blifwit förfördelade, så swarar iag, at om alt hwad på samma riksdag blifwit förordnat och stadgat skall uphäfwas, så lära de öfrige stånden förlora derwid långt mera än Ridderskapet och adelen; fördenskull finner iag eij, huru de öfrige stånden kunna på« stå en så owanlig sak. Ridderskapet och adelen missunna eij de öfrige stånden någon fördel, men kan härutinnan eij wara dem willfarig; och til et bewis af sådan willfarighet kan iag wäl anföra, at
