bestiga, som stadzens privilegium innehåller, ehwad det är capital allena, eller capital med interesse. Det, som således i långlig tijd blifwit practicerat, lärer ännu med skiäl kunna bijbehållas, utan någon ändring däruti at giöra.
[c] I ställe för det, at den, som appellerat, har lijkmätigt förordningen kundgiordt sin wederpart om appellation, pålägges den, som wunnit, sielf giöra sig därom hoos ciämnärsrätten underkunnig. Præsumptio är, at den, som appellerat, lärer haft orätt, till dess annat pröfwas och således billigt, at han sielf har beswäret at kundgiöra sin wederpart om appellation hädanefter som härtills, och således ingen orsak at devolvera beswäret på den, som wunnit.
§ 12. Där den appellerade parten in termino opwiste ciämnärsrättsdommen och munteligen anförde, hwaruti hans gravamina bestodo, och wederparten straxt därpå swarade, wore saken hoos rådstugurätten snart sluten. Men där ändtelig skriftwäxling skall bijbehållas, och således tijden medelst uprop uthdragas, är ingen orsak at taga böter för försummat uprop, utan må saken afgiöras, som redan tillförende sagt är.
§ 13. Här sättes wäxeltwister under skriftwäxling twärt emot wäxelstadgan af åhr 1671 § 25, som förmår, att då wäxel, återgången med protest, opwijses, och sådant richtigt befinnes, böra borgmästare och råd straxt tilhålla den andra at praestera deposition, borgen, pant, eller där han sådant ej förmår, träda i arrest, och å nästa rättegångsdag därefter afgiöra saken med domb. Skulle nu detta ändras och skriftwäxling tillåtas, så drages twisten i widlyftigheet, och fördenskull bäst i wäxelsaker förblifwa wid den process, som wäxelstadgan innehåller, och allenast det därtill at läggia, at i fall något deraf försummas eller upskiutes, skall domaren ärsättia det, som brister hoos den skyldige.
§ 14. Härwid är ej något at påminna, ty där rättegånger drifwas medelst skriftwäxling, måste tijden med uprop förnötas.
§ 19. [a] Det här står at »wadepenningar behålle domaren, som dömt, ehwad dommen sedan gillas eller eij», är wäl enligit med det, som practiceras, men stridande både emot sielfwa lagen och emot sielfwa billigheten, at dommaren skall behålla wadpenningar, då han ej dömt som wederbordt. I hwilket anseende högst skiäligit är, at då dommen blifwit ändrat, bör han icke allenast återgifwa de ärlagde
