inrättad, allenast ändrades slutet således, at post verba »giör någor mened» uttogs: »thärom skills i Rettegångsbalken», och insattes igen: »in för rätten, böte fyratijo dahler och ware ährelös»; och blef uppå K. Lagcommissionens förestellning resolverat, at wid slutet af denne § skulle tilläggias: »Giör någor mened in för rätten, böte fyratijo dahler och ware ärelös».
Wid 3 § påminner Hr Abrahamson: det här förtydes, at den, som sällan kommer till kyrkian, giör föracht af den allmenna gudstiensten, skall aldeles intet följa. Och som Gud påtrugar ey någon sitt ord, uthan will hafwa en friwillig gudztienst, därföre han ey heller bundit sig till någon ort, uthan låter sig allestädes finna, så skall den gå bäst till kyrkian, som lika som Simeon Luc. 2: 27 af andans tilskyndelse kommer dit. Men nu är så, at den, som ey på sattan stund infinner sig i kyrkian, den blifwer i stellet före at gå i kyrkian beledsagad in i corps de garde, hwilket allenast här, men ey i andre evangeliske församblingar hos wåre trosförwandter skall practiceras.
Ständerne biföllo § med utlåtelse, at ordning bör wara i församblingen.
Wid 4 § påminte en af Borgareståndet, at åtskillnad bör wara i böterne, som den skall erläggia, hwilken kommer drucken i kyrkia, och den som giör där oliud i sitt fyllerie.
Men härtill swarades, at i § äre twenne casus, som lika anses, nembligen 1:o om en kommer drucken i kyrkian och 2:o om han giör där eljest oliud.
Wid 6 § och de utsatte böter för sabbatsbrott påminner Hr Abrahamsson, at Augsburgiske bekiännelsen innehåller, det hwarken sabbatens eller någon annan dags begängelse är af nöden till saligheten. Och som menniskian är af samma natur på sön- eller högtidsdag, som på någon annan dag, och det, som på den ena dagen brytes, ey hafwer skadeligare efterfölgd med sig, än det, som på en annan dag brytes, uthan giärningen och skadan är enahanda, ehwad dag det wara må, på hwilken något brytes, så synes honom, at böter för sabbatsbrott, såsom till annat ey ländande, än at utarma den, som med något brott beträdes, skiäligen kunna afskaffas, och at man bör låta förblifwa wid almenna böter, nam vitia erant, donec homines.
