Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 8.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
64
STÄNDERNAS GEMENSAMMA

friska exempel, at en med sitt hufwud fådt umgiälla sitt angifwande. Therföre skall den, som will angifwa sådant, böra giöra det med skiäl och bewis, men om han intet det giör, ware den angifne frij och angifwaren straffas.

Hr Ehrencrona sade, at ett reciproqt straff bör utsättias för angifwaren, ty jus talionis grundar sig på Gudz och werldzlig lag.

Hr Didron påstod, at angifwaren bör wara frij,när han är uthan swek, ty eljest dristar han sig ey at angifwa något, ehuru stor faran kunde wara både för Konung och riket, och om han ey angifwer sådant, så blifwer han och straffad. Mente, at om förräderie woro å färde, kunde den, som wet sådant, säija, at han märkt sådant å färde wara och har hördt det, men kan ey angifwat, efter han ey har skiäl till at bewisa sådant med, och i sådant fall tyckte Hr Öfwersten, at han ey bör straffas.

Efter något discourerande remitterades denne § till K. Lagcommissionens ytterligare jämkande.

Wid 8 § giordes anmerkning, när 5 cap. 1 § förehades, hwarom här efteråt förmäles.


5 Cap. Missgierningsbalken.

Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, så lydande: Här står, at den, som lasteliga talar emot Konungen, skall halshuggas, men hwarföre den limitation, som i cap. 9 Konungabalken LL. finnes, nembligen om han ey kan det fulltyga, skall gås förbij, är ey at uträkna, med mindre det wises, at Sweriges lag är härutinnan obillig.

Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at Lagcommissionen redan projecterat en sådan ändring i denne §: »Hwar som af argt upsåt försmädeligen talar eller skrifwer emot Konungen eller Drottningen eller den, som till efterträdare i regementet förklarad är, eller och emot rikets styrelse, miste lifwet».

Frih. Wrangel påminte, at riksens styrelse måtte här uteslutas.

Hivilket och Riksens Råd och Ständer funno godt skie böra.

Preste- och Borgareståndet utlåto sig, at »argt upsåt» kunde gå ut, emedan de orden eljest torde gifwa anledning till ursäckter och undanflyckter.

I synnerhet tyckte Hr Professor Melander, at »argt» borde uteslutas, ty ett sådant upsåt kan aldrig wara godt.