åtminstone hvarje större sådan, haft sin offersten, sitt altare, där de offrat åt sina älfvor, sina penater eller larer? En inom ett bestämdt område genomförd undersökning angående älfkvarnarnas läge i förhållande till de gamla bo- och begrafningsplatserna skulle kanske lämna ledning för besvarande af en dylik fråga.
Och ligga månne offerstenarna icke allenast i grannskapet af en boplats utan ock på något ensligt, stilla rum? Åter en fråga af intresse vid tanken på den tystnad man enligt traditionen bör iakttaga gent emot älfvorna.
Ett offer vid den nu försvunna älfkvarnen vid Valla å Selaön har på följande målande och noggranna sätt skildrats för mig af en gammal gumma, som själf utfört offerhandlingen. Offret gällde en två års flicka, som »var orolig, skrek och hade ryckningar om nätterna».
Till offret skulle användas »nio sorter», hvaribland tre af barnet, nämligen naglar, hår och en bit af linnet, som det bar på sig. De öfriga sorterna kunde vara »hvad som helst», men uppräknade hon idel metaller, guld, silfver, bly, koppar, tenn, stål, hvarvid hon dock uttryckligen sade, att man borde taga med något, om än så litet, af »de dyraste», guld och silfver (man behöfde endast skafva af litet grand), samt att stål vore bättre än järn. Men hufvudsaken var, att det blef »nio sorter». — Jämför härmed antalet af offerstenarnas skålar.
Därefter försiggick handlingen sålunda.
Man tog en bit ister. Med en del af detta smorde man barnet, för hvilket man skulle offra. Sedan gick man till älfkvarnen med det öfriga och »de nio sorterna». Men det skulle ske en »torsdagskväll i solgången». Först smorde man kvarnen med istret, sägande: »Lek med det här! Låt (här nämner man den sjuka med för- och tillnamn, till exempel: Brita Jansdotter) vara med ro!» Vidare:
»Sjukdomen skall dö bort
som vissna i hull,
som döder man i mull,
som snö för sol,
som dagg på jol,
som inte!»
