| Onsdagen den 22 Februari. | 27 | N:o 7. |
Ifrågasatta straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark. (Forts.)
blommor ur räkningen och ansett dessa såsom »res nullius», d. v. s. ingens eller allas tillhörighet. Samma förhållande råder å vissa orter i fråga om fiske. Så t. ex. i Bohuslän eger hvar och en att med rörlig redskap fiska vid enskildas stränder. Fisket der är ingens eller allas. Och ingalunda lär man kunna komma till den slutsats, att den, som fiskar, skall betala skadeersättning, utan så länge som lagstiftningen, på grund af gammal åskådning, har ansett, att detta är allmän egendom, så länge torde icke, synes det mig, någon skadeersättning komma i fråga.
Jag har velat yttra detta, på det att, då denna fråga antagligen vid någon följande riksdag återkommer, den nu uttalade uppfattningen om skadeersättningskyldighet icke skall vara alldeles oemotsagd. En skadeersättningsskyldighet kan naturligtvis komma i fråga, om den, som plockar vilda bär och blommor, tager olofliga gångstigar eller dylikt, men då blir detta på grund af en helt annan rättsprincip.
Med anledning af hvad jag nu anfört, kan jag icke instämma i utskottets motivering, men till det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag anhålla att få yrka bifall.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 18 och 21 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 13, i andledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändring af 62 § i strafflagen för krigsmagten, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.
Om lagbestämmelser till skydd för arbetsaftal.Föredrogs å nyo lagutskottets den 18 och 21 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till skydd för det fria arbetsaftalet.
Herr Leman: Jag har icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, men hade jag det gjort, då hade jag reseverat mig. Ty i år liksom föregående år, då samma fråga varit före, har jag den åsigt, att det ännu är för tidigt att lagstifta i detta ärende. Under de jäsningsförhållanden, som nu råda, tror jag icke, att en lugn och rättvis lagstiftning kan ifrågakomma. Som vi veta, håller man i Tyskland på med att försöka åstadkomma en sådan lagstiftning, och det synes mig i detta fall, att vi mycket väl kunna vänta och se, huru man lyckas i Tyskland, och icke här försöka att i ett så svårt ämne som detta experimentera på egen hand.
För min del får jag alltså afstyrka bifall till utskottets hemställan.
