Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
UNDER GRÖNA HVALF.
DU, som sist fann världen ha för högt till taket!
Du, som sett dig skygg på himlens granna ljus!
Följ mig, du, som frös i gyllne stjärngemaket,
till vår gamla moders gröna, låga hus!
Du, som ej med grubbel fann din fasta punkt!
Kom! Där inne hjärtat blir så lugnt — så lugnt.
Där bland rosensnår
tanken hvila får,
hvila ut från långa, bittra år.
I din barndoms dagar var du jämt där inne.
Då var moder jorden dig så skön och kär.
Men din fröjd i lunden vek med barnets sinne,
och i murstensöknen vardt du resenär.
2. — Jacobson.
