Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Klangen var förbi.
Sångartungan var af sorgen bunden …
⁎ ⁎
⁎
⁎
Då en kråka flög
från sin gödselhög,
när hon hörde brutna hämplingskvädet,
styrde dit sitt lopp
och sitt näbb lät opp,
se’n vid sångarn hon sig satt i trädet.
»Krax — krax — krax, min bror!
Hvilken ljuf tenor!
Och hvad glöd och klang och flykt i stancen.
Ej ens markens löf
för din sång är döf:
se — det står ju upp och börjar dansen!
Ha, du högfärdssjäl,
som förstått så väl
på enfaldigt blomfolk imponera.
Nu en gång begrip,
att din sång är pip,
som vid grodgöl knappast kan dupera.
