Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Se dock, hvilken glans sig spred,
innan kronan segnat ned!
Det var skimret af försoning
öfver härjad sommarboning.
Tunga suckar stannat af,
sedan solen tillgift gaf.
Tyst de skrumpna löfven svinna
och till evig glömska hinna.
Friad så från sorg och skam,
står i bidan se’n hvar stam.
Ty den himmelen förlåter,
kan på våren hoppas åter …
Vidga dig då, kvalda bröst!
Evig skall ej bli din höst.
Än hos dig skall vår sig skruda,
fridens stämmor åter ljuda.
Ständigt rik, som gran och fur,
blef ej människans natur.
Dock, Förlåtarn dig skall kalla,
där de gula bladen falla.
