Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Blott skönhetssken din krona kunde sprida,
men dina flammors krans mig värme ger.
Från sol du gick att emot kölden strida.
Du offerskruden vann — och det var mer!
Snart i en ljusning som från vårens timma
din aska skall likt silfver glänsa fram,
och däri skola sen små gnistor glimma
som älskogsrunor i en silfrad stam.
Och stilla skall du för min blick försvinna,
men stanna dock som glöd i luftens våg,
likt ädla hjärtat, se’n det slutat brinna,
bor kvar i sina käras värmda håg …
Till meteorer andra må sig höja!
Jag brasan vill bli lik min lefnad lång
och slockna stilla och som värme dröja
i något bröst, som eldats af min sång.
