Sida:Fallande blad.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 67 —

Om hafvet jämnt låg spegelklart,
hann slupen knappast fram.
Ju högre våg — ju större fart,
om ock mer mödosam.
Blott den förgicks på lifvets älf,
som öfvergaf sig själf …

Har ock en dryg koloss dig mött,
det undergång ej är.
Och blef din slup i spillror stött,
vet — spillran också bär!
Och slungas du bland dolska skär,
ja — då är stranden när!

Så minns då: kommer dyster dag,
är allt ej därmed slut!
Nej, ock ur tyngsta nederlag
skall segern föras ut.
Det ljusna skall en säll minut …
Håll ut, min vän, håll ut!