Hoppa till innehållet

Sida:Fallande blad.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 72 —

lidande i mörkrets hemska fjättrar skulle de allt starkare och starkare längta till renhetens ljus, att till sist just mörkret månde varda dem en ledstjärna till Gud. Thy spände Zebaoth kring titanerhopen jordens väldiga rundmurar; och därinom i tidernas lopp ha de suckat och trängtat i sina fjättrar. När ångrens eld förtärt det sista trotset, har ock sista länken fallit, och en flock af friade andar höjt sig mot hvalfvet, där dolda dörrar skjutits undan och befrielsens öppna väg på eldvagnar fört dem till himlen. —

Eja, härlige Vesuv! Det är du, som så reder väg till den stora friheten, och på dina lågor är det, som renade titaner stiga till andarnas Fader. Läte du ej upp dina portar, skulle jordens murar rämna för trycket af de fängslades ångest. Men när din famn lågar, är andarnas frihet nära. Och hvar gång din krater spelar och du diktar din flammande sång, räddar du världen från undergång.

Härlige Vesuv! Du lågande siare bland jordens kyliga fjällar! När du flammar, blir jag elddyrkare och förgäter alla skimrande lyktor och sprakande raketsolar … Den snikne jordesonen, som dock spänt ett Niagara i sitt ok, har ännu aldrig vaskat guld ur ditt heta flöde; och din