Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Men nu mitt hufvud är så armt,
se’n jag det trotsigt höjde,
och lagern jämt låg febervarmt
och hjärtats ro fördröjde.
Ej himmelssyn sig mera ter
vid offringen åt flärden.
Min enfalds stjärna sjunkit ner,
och mörker är i världen.
Ty ropar jag i julekväll
om miskund och försoning.
Hvar är han, som till ringa tjäll
steg ned från Faderns boning?
Hvar är han, som sin allmaktshand
i barnahanden gömde?
O, stjärna, tänd igen din brand,
fast jag hans väg förglömde!
O, stjärna, lys mig än en gång
till Frälsarbarnets läger,
fastän jag kommer utan sång
och offerskänk ej äger!
