— 156 —
tänkesätt hos er.” Några ögonblicks ömsesidig tystnad följde härpå.
Alice var också försänkt i drömmar: höstens behag hade förlorat sig och ovilkorligen fylldes hennes ögon med tårar. Den lättsinniga bekymmerslösa Lovisa uttryckte nu, hvad hon tusende gånger förut erfarit och ännu skulle kunna erfara. För hvilka usla betänkligheter hade hon icke uppoffrat alla sina förhoppningar, hela sin sällhet, och dens kärlek som hon såg nära att för alltid fästa sig vid ett föremål, hvilket, visserligen icke som hon, skulle hafva den dårskapen att afstå sin lycka! Under fruktan att låta hänföra sig af sina sorgliga tankar, och att icke kunna dölja den smärta hon kände, försökte hon att besegra sin tankfullhet, och, upplyftande sina ögon, frågade hon om man icke var på den vägen som går till Winthrops ägor, der Hayters bodde: ingen tycktes märka hennes fråga.
Alice bedrog sig icke; man var på Winthropa ägor: sedan man hade gått vid pass en halffjerdingsväg uppföre vidsträckta inhägnader, der allt gaf tillkänna en nära belägen gård och der den vilda naturen alldeles förlorade sig, anlände sällskapet till den högsta af de kullar, som skilde Upercross från
