— 11 —
derom att han snart skulle förälska sig i henne. Ingen ting å den unge mannens sida stadfästade denna förhoppning, men icke dess mindre fann Elisabeth honom ganska intagande.
”Det är hans djupa beundran och förvirringen af en hastigt uppväckt passion, som hindrat honom att yttra sig, sade sir Walter; man måste uppmuntra honom, och han skall snart förklara sig.” Följaktligen bjöds han att tillbringa sin tjenstledighet vid Kellinch-Hall; han gjorde en komplimang som man tog för samtycke, man väntade honom dagligen, den ena veckan efter den andra förflöt; han kom icke. Hösten derpå träffade man honom åter i London, och Elisabeth tyckte allt mer och mer om honom: man gjorde honom vänliga förebråelser, och han svarade höfligt. Han uppmuntrades å nyo, bjöds, väntades, Deh kom ändock icke, och man hörde ej det ringaste af honom förr än han annoncerade sitt giftermål; i stället att följa den väg man utstakat för arftagaren till Elliotska familje-godset, föredrog han oberoendet och gifte sig med ett fruntimmer, som ägde stora rikedomar men var af ringa härkomst.
Man föreställer sig lätteligen att sir Walters högmod sårades i dubbelt afseende; Elisabeth försmådd och ett lågt plebejskt blod sammanblandadt med en baronets, det var mera än han förmådde bära: äfven
