— 183 —
rättskaffenhet, deras redlighet, deras tillgivenhet för sitt stånd och för alla föremål som rörde dem, deras kärlek för hustru och barn, ifrån hvilka de fleste äro så länge skilda, och som de återse med så mycken glädje: hon försäkrade med sin vanliga munvighet, att sjömännen voro de bästa menniskor i verlden, och att de ensamt förstodo att sjelfve vara lycklige, att bibringa sällhet åt sin omgifning, att endast de förtjenade att älskas, högaktas och att aldrig få afslag af en förnuftig och känslofull qvinna. Louise predikade omvändelse; Alice svarade icke, så mycket gillade hon detta förnuftsslut.
De gingo tillbaka till värdshuset, för att kläda sig och äta middag. Allt var, genom Wentworths omsorg, så väl anordnadt att ingen ting fattades, ehura årstiden ej var den vackraste och värdfolket ej väntade ett så stort sällskap, och att Lyme för det närvararande hade brist på goda matvaror. Alla voro nöjda utom den stackars Alice, som fann det hårdare än hon hade föreställt sig, att deltaga i ett sällskaps-nöje med Fredrik Wentworth, sittande vid samma bord i denna vällefnad, denna vänliga glädtighet, som upplifvade dem alla för hvarandra, undantagande Fredrik för Alice och Alice för Fredrik. Han var ganska artig mot henne, men gick aldrig öfver en viss gräns af vanlig höflighet, och man kau lätt
