— 186 —
af smärta såradt hjerta, och en själ som dignade under olyckan och melankolin, hvilket Byron på ett så sublimt sätt hade skildrat. Det var klart att allt det, som hade någon likhet med den unge mannens öde, skulle underhålla hans sorg, och att han derigenom lifligt närde sin saknad och sina minnen. Alice förstod, att ingen försökte leda hans tankar på andra föremål och hans håg till någon annan läsning, hon önskade och hoppades att kunna blifva honom nyttig derigenom, att hon sökte förmå honom att göra något våld på sig sjelf för att öfvervinna sin sorg. Detta samtal tycktes snarare öka den, hon såg mer än en gång hans ögon fuktas, under hans poetiska citationer, man skulle kunna tro att han önskade att blifva förstådd, och han anförtrodde sina favorit-poeter att meddela sina lidelser åt den känslofulla varelsen, som gerna lyssnade till hans tal. Då han hade slutat, vågade hon säga, huru hon hoppades att han icke endast sysselsatte sig med poesien? Ehuru mycket behag den ock äger, tillade hon, minskas det likväl derigenom, att det kanske endast är inbillningen och snillet, som tecknade dessa rader, hvilka så oemotståndligen uppröra känslan hos den, som läser dem. En djup och alfvarlig känsla lemnar en sällare förmåga att noggrannt sysselsätta sig med de reglor, som den goda poesien fordrar, hvilken ofta gör på läsaren ett konstladt
