— 192 —
Morgonluften hade gifvit henne färg, vanligen var hon mycket blek, och hennes sköna mörkbruna ögon, som merendels alltid voro nedslagna, hade den dagen ett lifligt uttryck, och den rodnad, som mannens besynnerliga uppmärksamhet, spridde öfver hennes kinder, gjorde henne likaså vacker som hon var i sin friskaste ungdomstid. Hennes regelbundna anletsdrag hade ingen ting förlorat, hennes ställning var full af behag, det syntes klart att fremlingen funnit henne vacker, han vände sig ofta och alltid riktades hans blickar på henne. Kapten Wentwort tycktes märka det; han sade ingen ting; men kastade äfven en flyktig blick på Alice, och denna blick tycktes tydligt säga: Den mannen är frapperad af edert utseende, och jag förstår, honom, ty i detta ögonblick förefaller det mig, som jag sjelf skulle hafva återfunnit Alice Elliot. Lovisa hade gjort sin handel, frukosttimman samlade dem i värdshuset, der Maria och Carl väntade dem. Alice gick in i sin kammare för att aflägga sin hatt, sedan återkom hon barhufvad i matsalen, på tröskeln höll hon på att stöta emot en karl, som också kom ut ur ett rum; hon kände snart igen densamma, som de nyss hade råkat. En betjent, som de hade sett på värdshusgården, när de stego in, var svartklädd liksom fremlingen, hvilket öfvertygade dem, att det var hans
