— 194 —
och i synnerhet Maria voro alltid nyfikna: alla sex stodo vid fönstret, för att se ägaren till det präktiga åkdonet. Han kom ändtligen ut ifrån värdshuset, åtföljd af värdfolket; han gaf dem drickspenningar, och hoppade lätt upp i vagnen, sedan han kastat en blick till fönstren. Alice stod bakom, han såg henne icke, och reste.
”Ack! utropade Wentworth, med en flyktig blick på Alice, ”det är den mannen vi råkade; är det icke han, miss Elliot?” ”Jag tror det,” svarade hon knappt hörbart: det var första gången som han talade direkte till henne. De begge miss Musgroves följde karickeln med ögonen ända till dess backen undanskymde den, sedan satte man sig åter till frukostbordet. Strax derefter steg källarmästaren in. ”Kan ni säga oss, frågade kapten Wentworth, namnet på den gentlemannen som nyss reste härifrån. — Ja, min herre; det är en herr Elliot, som är ganska rik; han kom i går aftons från Sidmouth; ni hörde väl hans vagn under det ni satt och åt: han reser nu till Bath och till London. Som hans betjent sagt oss, dog hans fru för några månader sedan; det kostade säkert på henne att lemna en så ung, skön och rik man!”
”Elliot!” upprepade den ena efter den andra, medan källarmästaren talade; det var alldeles som ett echo.
