— 202 —
det är gudomligt! Hon står nu åter på kanten af bryggan och räcker å nyo ut händerna för att börja hoppa, hjertligen skrattande gjorde Wentworth ännu några invändningar. ”Nej, nej, sade hon, ni vet att jag är bestämd i min vilja, och jag vill det.” Han tog henne i händerna nu som förra gången; men, antingen hon nu kastade sig för häftigt, eller han icke höll nog fast i henne, hon faller utsträckt på marken, och upprestes utan tecken till lif. Man såg ej något sår, ej någon blod; men hennes ögon voro tillslutna, hennes andedrägt var afstannad, hennes ansigte öfverdraget med dödsfärgen: ingen tviflade på hennes död, och grufligt var detta fasansfulla ögonblick.
Wentworth, som hade upprest henne, låg på knä, höll henne i sina armar, betraktade henne under en ångestfull tystnad: lika blek som Lovisa, och hans förvirrade blick uttryckte hans själs lidande.
”Hon är död! hon är död! utropade Maria, som häftigt tryckte sin man till sig, hvilken stod orörlig och stum af förtviflan. Henriette, dignande under denna grymma öfvertygelse, ville strax springa till sin syster; men hon förlorade all sansning, och hade rullat utföre trapporna, om icke herr Bentick och Alice uppehållit henne.
