voro, som man tydlig kunde finna väl disponerade och nöjda att tala med Alice, det vill säga att tala henne till; ty de hörde icke på henne, och gjorde henne ingen fråga. Lyckligtvis underrättade de sig icke om deras förra grannskap och frågade ej efter om man saknade dem; hon hade icke vetat hvad hon skulle hafva svarat derpå. De röjde ingen nyfikenhet i afseende på Upercross: knappt begärde de några upplysningar om Maria och hennes barn: Upercross och Kellinch-Hall väckte ringa intresse; Lyme alls intet; Bath var hela verlden för dem. De njöto det nöjet att försäkra Alice huru Bath öfverträffade deras förmodan; det var ett förtjusande ställe, der nya bekantskaper dagligen gjordes; deras hus var utan allt undantag det bästa i staden; deras salong hade ett afgjordt företräde framför alla dem Elisabeth någonsin hade sett; dess företräde bestod icke endast i byggnaden och storleken; men äfven i möblernas prakt: alla som sågo den, funno den intagande; hvar och en i Bath lyckönskade sig att hafva tillträde till den, och de kommo dit i mängd. Beständigt fingo de visitkort och bjudningar från menniskor som de knappt kände &c. &c. Elisabeth var, som man ser, i full njutning, och sir Walter uppblåst af högmod. Alice förundrade sig icke mer öfver deras lyckliga utseende, och deras glädje att få berätta för henne deras framgång och nöjen; men
