Walter var tvärtom vänligare, och betraktade henne ofta med välbehag. När de slutat frukosten aflägsnade de begge förtrogna sig; Alice blef allena med sin far. Han började komplimentera henne öfver hennes vackra utseende. ”Du är ej mer densamma, Alice, och jag har aldrig sett dig så hygglig; du är fyllig, du har en friskhet, en ljus och fin hy; du är sannerligen ganska presentabel, och jag försäkrar dig att jag är förtjust deröfver. Har du begagnat några skönhetsmedel? — Nej, min far. — Omöjligt! du förbinder mig om du erkänner det: Kanske l’Eau de Ninon? man säger att det skall vara beundransvärdt. — Nej, min far, jag begagnar mig aldrig deraf; jag tycker mer om friskt, naturligt vatten.”
Han syntes förvånad. ”Det är allför besynnerligt, friskt vatten! Kanske är det godt i ungdomen, det lifvar huden; men, tro mig, då man blir äldre måste man bruka något mera oljaktigt: rosen-essencen från Paris är den bästa. Se på fru Clay, hon brukar den på min inrådan, och hennes fräknar äro alldeles försvunna; hon är alldeles ett annat fruntimmer.” Om Elisabeth hade hört detta, hade hon blifvit förskräckt, i synnerhet som det var en sanning, att den unga enkan verkligen hade blifvit
