fatta afsky för det äkta ståndet, och deraf hindrats att göra ett annat val, hemtande bättre underrättelser om sin tillkommande följeslagerskas karakter. Med ett ord, lady Russel var alldeles betagen, och gjorde herr Elliot till ett fullkomligt ideal, som hon inom sig förenade med sin älskade Alice, den enda qvinna, hvilken förtjente denna sällhet. Nöjet att träffa herr Elliot hos sir Walter höll henne skadeslös för den sorgen att der se fru Clay. Alice hade för några år tillbaka funnit, att hon och hennes förträffliga vän kunde se och fatta saker olika; det förundrade henne således icke, att lady Russel fann den försoning emellan begge kusinerna ganska naturlig, som af herr Elliot så ifrigt söktes och hvilken han flera år förut tycktes förakta; hon fann det helt enkelt, att herr Elliot vid en mognare ålder hade sett sakerna annorlunda och förstod huru hedrande det var för honom, att han stod väl hos familjens hufvudman. Alice smålog, och yttrade ett ord om den böjelse hon trodde honom äga för Elisabeth. Lady Russel lyssnade dertill, öfvervägade det och svarade endast: ”Den sköna Elisabeth? . . . . Ja, kanske; tiden skall utvisa det; men jag har gjort mig ett högt begrepp om hans urskiljning.” Alice hemställde det äfven till framtiden. I det hela kunde man ännu ingenting afgöra; Elisabeth hade ett sådant inflytande i sin fars hus, att all uppmärksamhet, alla bevis
