Sir Walter hade fordom träffat den aflidne grefven, men han hade aldrig sett någon af hans familj: man brefvexlade likväl med hvarandra vid högtidliga tillfällen, man underrättade hvarandra om dödsfall och giftermål; men olyckan ville, att då grefven dog, var sir Walter angripen af en svår sjukdom; det kom ej något sorgbref till Irland. Denna försummelse blef godtgjord, ty när lady Elliot dog, så ankom icke eller något sorgbref till Kellinch-Hall. Ifrån det ögonblicket upphörde alla förhållanden dem emellan, och man hade någon anledning att befara det Dalrympels skulle neka att ingå några nya relationer med familjen Elliot. Huru skulle man nu kunna så tillställa, att man förmådde dem förnya kusinskapet? detta var den fråga som sysselsatte deras tankar från morgonen till aftonen, liksom det hade varit den vigtigaste sak i verlden för deras sällhet. ”Relationer böra alltid äga rum emellan de adliga familjerna,” sade sir Walter. Och man bör alltid söka goda sällskaper, tillade lady Russel. Redan förledit år var lady Dalrympel vid Bath; man har omtalat henne för mig som ett förtjusande fruntimmer och af den bästa ton. — Hon har hyrt ett hus på tre månader vid Laura-Place, sade Elisabeth; hon skall lefva mycket stort: jag tviflar likväl på att hennes salong är präktigare än vår; jag önskade kunna jemföra dem. — Det är alltid smickrande, att stå
