inträngde; bullret af dörrarne och de talande var sådant, att man skulle vara så lifligt intresserad af Wentworth tal som hon, for att kunna höra hvad han sade, i synnerhet som han talade lågt och hans röst var temligen förändrad derigenom, att han var upprörd; men hon hade icke förlorat ett enda ord. Han hade ej älskat Lovisa; han trodde på kärlekens första allmakt; han begrep hvarken Benticks ostadighet eller hans val. Alice kunde knappt andas då hon hörde dessa tröstrika ord; hon var på en och samma gång öfverraskad, nöjd, förvirrad, och hade icke kunnat uttrycka någon af de känslor hon erfor. Det hade varit henne omöjligt att kunna svara Wentworth. Hon var ej alldeles af hans mening, och ville ej emotsäga honom; men hon kände att hon borde säga något, och ville icke alltförmycket afvika ifrån ämnet, började hon, efter ett ögonblicks tystnad, å nyo samtalet.
Ni var länge i Lyme, sedan ni återfört Henriette och mig till Upercross.
”Ack den bedröfliga, förskräckliga resan! Jag tillhörde mig icke mer sjelf. Hvad det kostade på mig att underrätta föräldrar om en älskad dotters nästan vissa död, och säga dem: Det är jag som har dödat henne. Allt omkring mig hade iklädt sig förtviflans
