finner midt ibland folkhopen, och den har icke fattats er, dertill var edert sällskap nog.”
Nej men, sade Alice, tvertom förebrår jag mig att jag icke nog sysselsatte mig med mitt sällskap. (Hon visste på sitt samvete att hon sett sig mycket omkring i salongen; men det var ett enda föremål och ej dem, som hennes vän frågade efter).
”Nej, nej, invände fru Smith; hela denna samling är er likgiltig; ni behöfver ej berätta mig huru angenämt ni tillbringat eder afton, jag läser det i edra ögon; jag ser ganska väl att timmarna nöjsamt försvunnit, ni hade alltid något mycket behagligt att höra: först musiken, och under mellantiderna samtalet, är det icke sannt?”
Alice smålog. Ser ni också det i mina ögon? frågade hon sin vän.
”Ja, jag ser det; de tala ganska tydligt dessa vackra ögon; de säga mig att ni i går tillbringade eder afton, åtminstone största delen af den, med den person, som mest i verlden behagar och intresserar er; förhåller det sig icke så?”
Alice rodnade, och hade ingenting att svara.
