läpparne när fråga är om giftermål, och ja i vårt hjerta då brudgummen behagar oss: det är en regel ibland oss, hvarje karl afvisas ända till det ögonblicket . . . Men hvarföre skulle ni vara hård emot er kusin? Tillåt mig tala till hans förmån . . . Jag kan ej på samvetet säga, för min nuvarande vän, men för den som varit det: är denna förening icke i alla afseenden passande? Samma namn, er fars närmaste arfvinge, en man af ett ganska intagande utseende och snille, tillåt mig rekommendera herr Elliot hos er; jag ar öfvertygad om, att öfverste Wallis skall hålla loftal öfver honom för er; och hvem känner honom bättre vän öfverste Wallis.”
Min bästa fru Smith, afbröt Alice, det är knappt sex månader sedan herr Elliots hustru dog, man kan ej förmoda att han redan tänker på att kurtisera en annan och att åter gifta sig.
"Å! om det är er enda invändning, utropade fru Smith lifligt, så är herr Elliot lycklig, och jag behöfver ej tala för honom. Glöm mig icke, bästa Alice, när ni blir gift; säg honom då att jag är er vän; jag är öfvertygad, att han för er skull skall lika nitiskt tjena mig som han hittills försummat det. Emellertid är det kanske orätt att jag beklagar mig; han har så många affärer, så många förbindelser, och då är det ganska naturligt att han icke tänker