”Påminn er mitt loftal, sade fru Smith; jag höll mig endast vid hans utseende och hans snille; jag ansåg edert giftermål med honom som afgjordt; jag borde icke tala annorlunda om honom, än om han varit eder man. Mitt hjerta blödde för er skull, när jag talade om eder sällhet; emellertid vågade jag tro att med en sådan hustru som ni, kunde man ännu något hoppas. Det vore omöjligt, att han tillsammans med Alice icke slutligen skulle känna dygdens välde och behag; han hade redan förstått att värdera och älska er. Hans första hustru, ehuru hon hade fått en temligen vårdad uppfostran, rönte följderna af sin härkomst; hon ingaf honom ingen aktning; aldrig hade han älskat henne. Jag hoppades att edert öde skulle blifva annorlunda; och om min Alice, förledd af hans behagliga yta och hans förstånd, hade fästat sig vid honom, som jag icke betviflade, borde jag sönderslita hennes hjerta utan förhoppning att läka dess sår? Men med hvilken glädje, bästa Alice, har jag lärt känna, att detta rena hjerta aldrig skall tillhöra honom! Då var det min pligt att lära eder känna honom.”
En rysning öfverföll Alice vid den tanken, att hon hade kunnat blifva gift med honom; skulle hon icke ännu kunna förmås dertill genom lady Russel, som hade en så hög tanke om honom? Hon sade det åt fru Smith, och begärde hennes tillåtelse att för sin gynnarinna få upptäcka allt. ”Hvad! utropade fru
