hos fruntimmerna; men knappt hade hon inom sig, lyckönskat sig, att hon icke sett honom, förrän fru Clay sade att han kommer tillbaka på aftonen, att miss Elisabeth hade bjudit honom.
”Det var ej min mening, sade den sistnämnda; men han tycktes hafva en så stor lust dertill, att jag ansåg mig ej kunna neka honom detta nöje.”
Ni gjorde alldeles rätt, sade fru Clay; det gjorde mig ondt om honom; jag har aldrig sett någon önska att blifva bjuden: ”Huru ämnen J tillbringa denna afton, mina fruntimmer? sade han; jag är ej bjuden till någon, och om det vore mig tillåtit . . .; men det vore kanske obetänksamt.” Eder grymma syster, miss Alice, var döf för denna ömma anhållan; slutligen gjorde jag ett tecken, och hon har låtit beveka sig: med mycken ifver antog han bjudningen.
”Å! sade den spotska Elisabeth, det är ej endast för hans skull; men då han så lifligt betygade sin saknad öfver att ej hafva råkat min far denna morgon, rörde han mig, och jag har icke kunnat emotstå den önskan, att se dem i hvarandras sällskap: de tyckas begge vara så belåtne! Min far högaktar herr Elliot, sätter det högsta värde på hans öppenhjertighet och ärlighet; och herr Elliot har en så djup vördnad för sir Walter, att han alldeles
