påminte henne den tid, då hon hade ringa förhoppningar att så snart blifva lycklig, och hon kände än lifligare nöjet att få återse henne, sedan hon hade hunnit målet för sina svaga förhoppningar. Fru Musgrove, för hvilken Alices uppmärksamhet hade varit så nyttig under hennes moderliga sorg, var nu glad att med henne dela sin sällhet: hon uttryckte alla sina känslor med en liflighet, en värma, ett förtroende som oändligen rörde henne, och det så mycket mer, som hon ej fann något sådant hos sin egen familj; hon erfor då således både glädje och bedröfvelse; men hon dolde sin sorg, för att icke visa sina vänner annat än glädje och vänskap. Man bad henne skänka dem alla lediga stunder, och hon blef bjuden, eller rättare sagt, man gjorde anspråk på henne såsom hörande till familjen, att dagligen vara hos dem från morgonen till aftonen; Alice erbjöd dem deremot att biträda dem i deras upphandlingar till brölloppet, anvisade dem de bästa köpmännen, och lofvade att sällskapa dem. Hon afhörde med tålamod hela den berättelse, som fru Musgrove gjorde om Lovisas och äfven om Henriettes giftermål. Stundom afbröt Maria dem, för att omtala att hon skulle byta om band till sin hatt, gjorde frågor angående moderna, eller grälade på Alice, derföre att hon sysselsatte sig med något annat än hennes klädsel. Alice sade henne huru hon tyckte, tillbjöd henne modeller till sina prydnader, sedan kom hon tillbaka till det
