sjelf följande anmärkning, hvilken tröstar henne: om vår ömsesidiga tillgifvenhet har i hans hjerta slagit så djupa rötter som i mitt, så skole vi slutligen förstå hvarandra; vi äro ej mer i den ålder, då de retliga passionerna icke låta styra sig och göra, att vi sätta vår egen sällhet på spel: Fredrik skall se att hans Alice, mer lugn, utan att vara mindre öm, aldrig älskat någon annan än honom. Men knappt var hon tillfredsställd af denna tanke, förrän hon känner, att om de äro tillsammans utan att kunna förklara sig, blottställer det dem begge för obehagliga händelser, som kunna stärka Wentworths ogrundade misstankar.
”Alice, ropade Maria, som icke hade gått ifrån fenstret, kom! står icke fru Clay der vid pelareraden? Å! jo, jag är öfvertygad om att det är hon; men hvem är det då som följer henne? jag har sett henne gå om hörnet af Bath-Street; de tyckas vara inbegripne i ett förtroligt samtal; hvem är det då? kom Alice, säg mig det . . . Gode Gud! jag känner nu igen hvem det är, ehuru jag knappt sett honom; men han har en så utmärkt figur! det är vår kusin Elliot.”
Nej, sade Alice ifrigt; det kan icke vara herr Elliot, det försäkrar jag dig; han reste kl. åtta i morse ifrån Bath, och återkommer ej förrän i morgon afton. Under det att hon talade märkte hon att
