kunde uttydas: hon hejdade sig, och kände att hon rodnade. Det förblef en stunds ömsesidig tystnad. Slutligen sade Wentworth, liksom det hade varit resultatet af hans tankar för ögonblicket, ”det är sannerligen en period! åtta år äro en period, och jag . . .”
Det, som han skulle hafva tillagt, öfverlemnades åt Alices inbillning vid ett lugnare tillfälle. De hindrades i sitt tal af Henriette Musgrove, som var angelägen att få begagna sig af denna stundens frihet, for att göra sin bröllopps-handel; hon påminte Alice om sitt löfte att göra henne sällskap, och att gå ut innan några nya visiter hindrade dem. Alice steg upp, och sade att hon var tillreds; men hon kände att om Henriette kunnat förstå hvad som föregick i hennes hjerta, hvad detta minne af en förfluten tid kunnat föra med sig, hade hon i sina egna känslor för sin kusin, i sin trygghet om hans kärlek för henne, funnit något, hvaröfver Alice var att beklaga, och hade gerna lemnat henne i frid att njuta Wentworths ljufva samtal.
Deras promenad blef hindrad just då de skulle gå ut med Maria; i trappan hördes bullersamma steg; åter nya visiter; dörren öppnades med mycket väsende för sir Walter och miss Elisabeth Elliot, löjligt utspökade för att komma och helsa på gamla vänner och slägtingar. Deras inträde var högtidligt och
