han skickar dem tillbaka, då han slutligen ser den försvinna ur ögonsigte, och säger till sig sjelf i hjertats förskräckliga ångest: Gud vet om vi någonsin återse hvarandra! Om jag kunde beskrifva för eder rågan af hans sällhet, då han är nära att återse dem! Han räknar då otålig hvarje minut som åtskiljer dem. Tvungen att någon gång löpa in i en annan hamn än der han lemnade dem, räknar han efter hvilken dag det är möjligt att de komma och möta honom; och då han ser dem nalkas, liksom himmelen hade gifvit dem vingar, innan han ännu hoppades att träffa dem åter; nej, miss Alice, ingen qvinna i verlden kan känna hvad en man, en far erfar i ett sådant ögonblick: alla de älskade varelser, från hvilka han varit skiljd, äro honom på en gång återgifna. Ack! hvarföre kan jag ej göra det begripligt för eder, hvad en karl kan göra och uthärda af kärlek till dessa varelser, som äro införlifvade med hans eget jag! Ni skulle då se, miss Alice, att de kunna älska likaså mycket och ändå mer än qvinnan: jag talar här endast om sådane karlar som hafva ett ömt hjerta.” (Då han sade detta, tecknade han med rörelse till sitt eget).
Alice var äfven ganska rörd; tårar fuktade hennes ögon; denna tafla af en öm maka och far, så lifligt framställd, genomträngde hennes själ. Sådan skulle Wentworth vara, tänkte hon, men aldrig skulle vi blifvit åtskiljde; liksom hans syster, skulle jag delat
