och lidande. Hvem borde vårda henne i detta beklagliga tillstånd? Den, som var orsaken dertill, och åt hvilken hon kanhända gifvit sitt hjerta. Alla våra vänner trodde oss vara engagérade med hvarandra; Harvill och hans hustru tviflade ej derpå, och deras deltagande för den sjuka, blef derigenom mera lifligt; jag hade kunnat taga dem ur deras villfarelse; men hvartill skulle det tjena, då jag var beredd att uppoffra mig för min pligt, som om jag hade ingått en förbindelse med henne? Och aldrig, jag svär derpå, har något ord om kärlek eller förening undsluppit mig, men min uppmärksamhet för henne hade kunnat låta förmoda det. Den familj, i hvilken jag redan var upptagen som en son, trodde det utan tvifvel, och kanske Lovisa sjelf; jag erfor till min olycka att jag icke mer var fri, att bestämma öfver min hand, och att den borde tillhöra Lovisa om hon öfvervann sin sjukdom. Jag öfvertänkte huru orätt jag haft, och jag borde straffas derföre; visserligen hade jag icke rättighet att för mitt eget lugn uppoffra en ung flickas, och att blottställa hennes välstånd, och kanske hennes rykte. Jag såg icke Lovisa: jag fruktade verkligen att vårt första möte skulle förorsaka henne en rörelse, som skadade hennes helsa, och, inom mig, var jag ej missnöjd att fördröja det ögonblick, då jag för alltid skulle förlora min frihet. Jag beslöt att lemna Lyme, under afvaktan på Lovisas förbättring och utvecklingen af mitt öde; jag reste till min bror
