att ernå den; att lefva i overksamhet, i väntan på olyckan, är också alltför hårdt! Knappt hade jag slutat Harvills bref, förrän jag utropade: Alice är i Bath, om onsdag är jag der, och jag var det. Innan jag reste, skref jag till Lovisa och Bentick, och begge borde kunna se på lifligheten af mina lyckönskningar, att jag icke hade något emot deras sällhet.” Alice trodde att han hade slutat, och steg upp; men lycklige älskare äro mycket pratsamme; ännu hade Wentworth mycket att säga, och hans tillkommande maka hörde på likaså gerna som han talade. ”Jag vill ej dölja för er, sade han, att jag begaf mig på resan med någon förhoppning; den oväntade händelsen, genom hvilken jag återfick min frihet, förekom mig som ett lyckligt förebud; ni var ännu fri; det var ej omöjligt att ni ju också kom ihåg det förflutna. Jag visste, att ni varit älskad och uppsökt af en man, som var högaktad af er familj, efter man gaf eder yngsta syster åt honom, och att ni hade afslagit hans anbud; jag kunde ej neka mig den tanken, att det utan tvifvel skedde för min skull. Knappt hade jag vid min ankomst omfamnat min syster, förrän jag åter gick ut i den förhoppning att råka er; några af mina bekanta drogo mig med sig till ett magasin; just som jag öppnade dörren, var min Alice det första föremål som mötte mina blickar! Det är omöjligt att ni icke skulle se min förvirring; den var sådan, att jag knappt kunde tilltala er; men ack! jag kunde ej upptäcka
