— 254 —
förträffliga vän, som var i min moders ställe, och som jag är öfvertygad att ni skall älska; när ni lärt känna henne: bedrag er emellertid icke, jag påstår ej att hon ju icke förvillat sig i sina råd; men min skyldighet var att underkasta mig det, som hon uppriktigt trodde vara till mitt bästa; om jag handlat annorlunda, så var viss att jag lidit mera om jag gift mig emot min väns och min slägts vilja, än genom min undergifvenhet för densamma, emedan mitt samvete då gjort mig förebråelser, i stället att jag nu endast var bedröfvad. Jag har ej något att förebrå hvarken min slägt, lady Russel eller er, som jag aldrig upphört att älska; och, om jag ej misstager mig, så utgör känslan af qvinnans pligt ej den minsta delen af hennes sällhet.” Han betraktade henne, äfvensom lady Russel, och sade: ”Jag kan icke helt och hållet förlåta er vän; hon måste befordra min sällhet likasom hon bidrog till min olycka, och nu använda sin öfvertalningsförmåga, för att bevisa er, att ni är skyldig mig upprättelse för så många års lidande; men jag har också tänkt öfver detta ämne, och jag tror att jag hade en fiende, som mer förtjente att tadlas än lady Russel: det var mig sjelf. Säg mig uppriktigt, om jag skrifvit till er, då jag kom tillbaka till England år åtta, med titel och apointement som kapten på Latonia, hade ni svarat mig? Hade ni samtyckt att förnya vår förbindelse? Hade edra slägtingar bifallit det?”
