Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

100

pengarna ta vägen? Varaktiga voro de icke, det kände hon. Sånt har man på känn, då man är skapt att samla. Man plockar inte lingon med grepe och man tar inte äpplen med yxa. Emellertid gick det förträffligt.

Ty Arnfeltarna stod bakom. Kanske var det sant, som ryktades: att Gabriel skulle gifta sig med äldsta dottern. En dag kom hon på besök, gjorde sig något skräpärende för fattiga barns bespisning. Men Agnes förstod och begrep. Hon höll sig på sin kant och pratade fint och förnämt. När nådig fröken tänkte ta henne i famn, den rara gumman, råkade den rara gumman sätta händerna i sidorna och armbågarna rakt ut.

Det blev inte något gifte, men det var påtänkt. Och det förklarar följande, som blev den sista tvisten mellan mor och Gabriel. Om det nu skall kallas tvist och om det skall kallas den sista.


Signe, flickan som kom i olycka, fick en pojke. Det hände på Sanna och Jonathan fann det korrekt att stå fadder och att giva honom sitt namn och en silversked. Sen var det inte vidare med den saken. Agnes skaffade honom fosterföräldrar och betalade för honom. Modern gifte sig på annat håll. Gabriel visste inte mer om pojken, än att han fanns. Han blev aldrig nämnd och kom i tankarna blott en gång i kvartalet, då pengarna skulle skickas.

Men en natt kom han farmor i tankarna alldeles extra och hon tänkte på honom en natt och en dag och en natt. Det var tyst i huset vid den tiden. Doktorn hade skickat Gabriel till Schweiz. August hade plats i Göteborg. Axel låg i Uppsala. Frida var nygift. I hela stora huset fanns bara Agnes och Jonathan, två flickor i kökskammaren och i flygeln Axelsson och hans hund. Det kändes tomt och ovant, sen huset varit fullt med folk i trettio års tid. Fem liv och tjugu eldstäder, det var på tok! Hon kom att tänka på pojken.

Först undrade hon, om det skulle bli billigare att ta ho-