Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

116

sa Axelsson. Han ljuger inte alls, sa Emma. Han inbillar sig.

En annan gång kom han infarande med hälsning från farfar, att han ville ha vin till middag och fyra rätter, därför att han vunnit femtio tusen på lotteriet. Nå, det trodde inte farmor på, men vad skulle hon göra, då Jonathan själv kom och bekräftade saken. Cigarrfröken, som sålt lotten, hade ringt upp honom och berättat det otroliga. Det blev en festdag! Men cigarrfröken visste ingenting om vinsten och dragningslistan visste ingenting. Och om pojken själv ringt upp farfar och förställt rösten eller om han tubbat någon annan att ringa, det fick man heller inte veta. Ty att få sanningen ur pojken, det var lögn. Farfar sa det ju själv, sa han. Ljuger jag, så ljuger farfar.

Sånt måste väl näpsas?

Och han hade andra hyss för sig. Han tyckte om god mat och när han nu märkte, att det bjöds bättre mat, när det var främmande i huset, gick han omkring i stan och hälsade från farmor och bjöd folk, både likt och olikt till middag. De kommo rätt förvånade och rätt förvånad blev farmor men höll god min och bullade upp efter förmåga.

Sånt måste väl näpsas?

Och han snattade; det gör andra barn ock, men det var stört omöjligt att få honom att inse, att han snattade. Han tog några slantar som låg på skänken. Ja, men de låg ju där, sa han. Varför låg de där, om jag inte fick ta dem? Hur skulle jag kunna veta, att jag inte fick ta dem.

Du får aldrig ta andras pengar.

Ja, men hur skulle jag kunna veta, att det var andras pengar. Farmor ville kanske ge mig dem.

Nej, jag ville inte ge dig dem.

Ja, men hur skulle jag kunna veta det? Jag trodde att farmor ville ge mig dem.

Och Emma sa:

Det är klart. Han trodde att frun ville ge honom slantarna. Och nu ska han ha bannor till!