Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Redan då de veko in på Sadelmakaregatan, sa barnen till varandra: Se, där ligger den! Som om de inte sett gården på tjugu år. Och när de genom den egyptiska eller babyloniska portalen stigit in i förstugan, rördes de till tårar. De hade förlorat ett hem. De glömde att taga av sig ytterkläderna. Herrarna blottade sina huvuden och gingo med tysta steg bort till gula rummets dörr. Tag av er galoscherna, sa farmor. De togo av sig galoscherna, allt under det att deras blickar gledo genom filen av rum, stora förmaket, lilla förmaket, blå kabinettet. De sågo kristallkronorna och tavlorna, de trygga, tunga, dåsiga sextiotalsmöblerna, taffeln av palisanderträ, bordstudsare och pendyler, kristallvaser och porslinsurnor, bronslampor som buros av sjöjungfrur och gyllene lejon med ljushållare i manen. De vände sig om och sågo herrummet med dess skinnmöbel, Jonathans rum och hörnrummet med den stora vapensamlingen, som far köpt på auktion. De gingo tvärs över förstugan och tittade in i salen med dess mörka ek, dess mässingskronor i drakstil, dess mörkröda plyschgardiner fodrade med tjockt vitt siden — och under den ena gardinen hade farmors kanariegula sybord sin plats — dess hyllor med ostindiskt porslin och sachsiskt porslin och annat porslin, dess väggar, som voro nästan täckta med tallrikar och fat av gammalt tenn. De gingo bort till trappan och tittade upp, och de öppnade tapetdörren och sågo in i skamvråns mörker.

Tänk, sa de, det är inte vårt nu längre.

Det har varit ett bra hus, sa farmor, fast taket var