Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

154

Där nere tog Sunesson ledningen. Herr Gawenstein gick för att hämta syndaren, som i själva verket ej tycks ha legat på knä vid porten eller irrat omkring i dess närhet. Emma stod kvar vid porten, gläntade och spejade. Barnen visste inte rätt, vad min de skulle hålla, men Sunesson visste. Det här ska vi ta gemytligt, sa han. Han var ordensbroder i många ordnar, han hade gift bort tre döttrar och han hade haft två konkurser, han hade ägt stora jordagods och deltagit i kungliga jakter, han hade varit med om litet av varje och ägde en fin känsla för den rätta tonarten. Det här ska vi ta gemytligt, sa han. Inga uppstyltade fasoner! August sa:

Bara han är nykter, det fät!

På satsbordet stodo tre halvbrända tregrenaljus från i julas; mellan dem lågo paketen, ett tjugutal. Lovas kläder, Sunessons skjortor, strumpor och kalsonger efter Gabriel, Jonathans spanskrörskäpp med silverkrycka, Gabriels guldur. Frida offrade en ring med turkoser; för liten för en herrhand men ändå en gåva. Axel skänkte en mustaschbindare inlagd i en hundrakronsedel.

August sa:

Här lägger jag min kråsnål. Men är han full, det fäet, så kastar jag ut honom.

Låt oss ta det gemytligt, sa Sunesson, tände tregrenaljusen och släckte det elektriska. Lova ställde några Kristi bloddroppar bland paketen. Nu såg det ut som ett julbord. De sköto till salsdörrarna och gingo ut i förstugan. Samtidigt öppnade Emma på vid gavel.

Och hon nöjde sig inte med den ena porthalvan; hon drog ifrån golvregeln och takregeln och öppnade även den andra.

För fan! skrek August, är karin så full!

Emma sa:

Håll nu i er! För nu ska ni få se!

Det första de fingo se, var en koffert. Den bars in av två stadsbnd och ställdes vid väggen. Men det var inte