Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
173

kisande mot ljuset. Först August med klumpiga, litet knäsvaga steg, kutig rygg och tungt hängande armar. Så Axel med huvudet på sned, läpparna insugna och kindmusklerna i knutar som om han sugit på någonting beskt. Så Frida med halvöppen, gråtslapp mun. Sist Nathan.

Vad tisslar ni om? frågade farmor. Och hon tog på sig en gruvligt barsk min och sa:

Kan det vara, att du har ljugit nu igen, Nathan? Eftersom du står i skamvrån.

Axel sa:

Kära mor, skämta inte. Vi ha talat om Gabriel.

Om Gabriel? upprepade farmor. Behöver ni gå in i skamvrån för att tala om Gabriel?

August, på tröskeln till rummet med de båda glasen, vände sig plötsligt om.

Ånej, mor, inte vi. Inte vi! Vi behöver inte stå i skam- vrån, när det talas om Gabriel.


Ja, den skamvrån! sa borgmästarn och stängde tapetdörren. För alla de gånger jag stått bakom den här dörren och lyssnat efter fars steg. Han gick så tyst och lätt som en pojke. Tripp, tripp, tripp. Så stannade han och lyssnade. Om mor fanns i närheten.

Frida sa:

Egentligen var det ju dumt av far att släppa ut oss. Jag minns, att jag brukade springa upp på vind och gömma mig under en gammal tvättbalja. Jag kunde aldrig hitta på något annat gömställe. Jag kröp ihop så gott jag kunde, men jag hade så långa ben. Och mor tog mig i foten och drog ut mig. Hu, vad det var kusligt.

Å, fy fan! sa August.

På min tid, sa Nathan och började stamma av iver. På min tid var det inte alls så. Å, å! Nej, tro aldrig det, att farfar skulle ha vågat släppa ut mig. Men jag minns mycket väl, hur han kom trippande. Och hur han stannade och