män hade ju sina släktingar, så det blev en skrälldus med människor 1 olika ställningar. Somliga voro lantbrukare eller bruksägare, andra voro köpmän, andra ämbetsmän, och vi höllo hop. Är det goår, sitter lantbrukaren med fulla lador men det gäller att få pris. Då är det gott att stå väl med spannmålshandlarn. Blir det missväxt, blir det pris ändå och köpmannen kan ta grov förtjänst. Men han kan också ge kredit åt släkten. Om den håller ihop! Och så ha vi ämbetsmännen. Det är inte bara förgyllning! Det finns så mycket som kan jämkas och tummas och läggas till rätta. Om man håller ihop! Och det gjorde vi, lilla svägerskan, det var vårt patent. Sannerligen om vi voro några ljushuvuden! Jag tror inte att släkten frambragt mer än en affärsman: Gabriel. Men det gick bra i alla fall och det hade gått bra i femtio år, innan lilla svägerskan kom till stan. Och vill man ha ett tydligt bevis på, att systemet var gott, så behöver man bara titta på Jonathan. Tänk, så vi hjälpte honom! Vi hjälpte honom från det vi var små, och vi hjälpte honom i skolan, och vi hjälpte honom när han skulle etablera sig och när han skulle sätta bo och när han skulle stå på huvudet. Och vi fick honom till en förmögen karl. Inte förlorade vi någonting på det? Inte förrän lilla svägerskan började skära av till höger och vänster.
Men då blev ni pannkakor, sa farmor. Och den ende, som inte blev pannkaka var Jonathan.
Mycket riktigt, medgav Sunesson. Den äran ska ingen förmena lilla svägerskan, att hon gjorde oss till pannkakor. Vi voro gemytliga människor och vi höllo ihop och anade inte, att vi fått en sån sprängkil in i släkten. Men det hade vi och så föllo vi som käglor. Det var till och med en av oss, som bröt nacken.
Ska jag ha skuld för de också? undrade farmor. Att Sanna-Borcken tog livet av sig? Det blir så gott som mord, det.
Dråp! föreslog Sunesson och grinade gemytligt.
Men borgmästarn lindrade domen.