gaste i rikedom. Hur de nu samlade och skramlade, ordnades saken. Kopparn kom tillbaka, kopparn korn upp på takstolarna, kopparn glänste som guld. Kopparn var pricken över i. Där låg nu huset, fullbordat och intecknat, fulländat och högfärdigt. Borckarna gingo man ur huse för att taga sitt verk i betraktande. Det var ett vackert hus. Stilen var den klassiska, endast portalen avvek en smula: den var egyptisk eller kanske babylonisk. Men det var ett vackert hus, ett stenhus under koppartak. Och det var det hus, på vilket folk skulle peka, sägande: Där ligger Borckska gården. Borckarna gingo hem, var till sitt, förnöjda.
Vad var det för fel med huset? Folk undrade. Det var alltid något fel med Grundholms hus. Han byggde solitt och han byggde vackert, han kände ju stilarna. Men han var glömsk, en följd måhända av lärdomen. Han byggde Hilleborns nya corps de logis och det står där än i dag som en ögonfröjd, en renässansisk prydnad för sjön Krokens stränder. Likväl hade det ett fel fast visserligen endast av praktisk betydelse: när ställningarna tagits ned, visade det sig omöjligt att komma upp i andra våningen. Han hade glömt trappan. Saken var lätt hjälpt med en yttertrappa, men det var i alla fall ett fel och det lades honom till last. För varje nytt hus, han fullbordade, sa folk: Var är felet? Sökte och fann. En söndag, två söndagar, tre söndagar vandrade hela stan runt Borckska gården, sökte felet men fann icke. Det var ett fulländat hus, skönt och stolt, rikt och riktigt. Förnämligare män, som kunde göra anspråk därpå, begärde att få se huset invärtes. Grundholm förde dem ur rum i rum. De voro rymliga och luftiga, lagom ljusa, väl belägna inbördes, bekvämt och trivsamt inredda, försedda med allt, som är praktiskt och angenämt. I förstugan mitt på väggen mittemot ingångsdörren fanns en tapetdörr. Grundholm sa: Det är en liten garderob; jag har glömt nyckeln.
Men det var inte någon liten garderob, det var felet!
