ett ljust rum, än i ett mörkt. Det är inte bra, det är oförnuftigt, det är slarvigt. En skamvrå måste vara någonting alldeles särskilt om den skall tjäna sitt syfte. Den här är inrättad efter en ny metod —
Hon upprepade:
Är det en skamvrå?
Ja, det är en skamvrå.
Och hon frågade:
Är den byggd för det?
Ja, svarade han och råkade olyckligtvis blinka på ett spasmodiskt och lustigt sätt. Den är enkom byggd för det ändamålet.
Då svek den snabba uppfattningen. Hon trodde, att Jonathan Borck skämtade. Det var en förklaring och den enda på hans kruserliga sätt mot en piga, på hans åtbörder och utläggningar, hans mamsellande och allt annat spektakel. Hon trodde, att Jonathan Borck var en lustig ture.
Och hon skrattade loss, skrattade uppåt och skrattade nedåt, skrattade mot höjden och skrattade mot jorden, skrattade i alla fyra väderstrecken och vred sig av skratt. Ty när en fin herre gör sig så mycket besvär med att raljera och roa en piga, får hon ta till så att det förslår. Hon skrattade, så att hon småler ännu, där hon ligger och fingrar än på örat än på näsan, med nattlampan bredvid sig, Vår Herre på sängkanten och sjuttio års allvar i tankarna.
Då hände någonting förskräckligt och obegripligt. Noga besett och betraktat: det märkligaste som någonsin hänt och någonsin skulle hända henne. Den fina, korrekta lilla unga herrn försvann. Långa, svarta rocken fanns kvar, gula västen, de grå pantalongerna, hela härligheten men den hängde på ett träbeläte. Kroppen var stel och sträckt, sidovriden och höjd på yttersta tåspetsarna, som om den inte haft någon tyngd. Ansiktet var grått och gubbaktigt. Munnen hade gått i baklås, snedvriden som syndarens mun vid Yttersta Domen eller den Obotfärdige Rövarens på korset. ögonen himlade.
Han såg ut som en fåne.
