merna till högmässan. Efter gudstjänsten gingo de utmed åstranden, där alla andra gingo. Borck förde grevinnan vid sin högra arm, fästmön vid den vänstra. Vänner och bekanta, alla överhetspersoner av rang presenterades. Bland dem fanns det lustigkurrar och även föraktliga personer, som ville sätta bondtösen på det hala och locka henne att begå någon fadäs. Det var som att gå på lina. Agnes såg stint på Borcken. Om högra mungipan drogs upp och kinden skalv, var det fara på färde. Ibland tröttnade hon på alltsammans och lät grodorna hoppa ur mun, glatt och fritt. Av Borck fick hon varken klander eller beröm. Icke förty bemödade hon sig och efter tre månaders edukation var hon så gott som fulländad till sätt och sed. Mera fulländad kanske än det Borckska genomsnittet. Då tröttnade Borckarna. Förtjusningen dunstade bort, fjäsningen upphörde. Nu, när hon äntligen fått tournyr och polityr, sa de sinsemellan: Äsch den där pigan! Damerna sa henne mitt upp i ansiktet: Kära söta barn, sjåpa sig inte för oss.
Det var konstiga kroppar och trots sitt klara förstånd, förstod hon dem icke. Hon begrep inte, att hon inte var rolig längre. Allra minst förstod hon fästmannen. Hon blev ängslig, trodde att han uppsnappat något om Grundholm eller Axelsson, sant eller osant. Han såg inte ut att vara förälskad. Om söndagarna kysste han henne på munnen, ifall grevinnan var tillstädes. Var hon icke tillstädes, kysste han henne på pannan eller kinden. En enda gång hände det, att han bet henne i örat. Men det var inte något stort kärlekstecken för en bondtös, allra helst han genast bad om ursäkt. Ställningen var oviss och otrygg. Hon hade ingenting fast att hålla sig till. De hade inte trolovats inför präst, det hade inte lyst för dem. Två gånger hade datum för bröllopet fastställts och två gånger uppskjutits. Hon fick för sig, att de ville lura henne. Det klara förståndet började arbeta och skärskåda saken från alla håll. Skulle hon rimligen kunna begära någon ersätt-
