Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
51

var på benen. De Borckarna! Fruntimren fingo svärmare under krinolinerna och skreko för livet. Man fick se improviserade deshabituéer. Man fick se borgmästaren spräcka uniformsbyxan. Man fick se eld i Jonathans fladdrande frackskört. Man fick se röda brandtunnor rulla fram, lyckligtvis utan vatten i skroven. Ryk och ränn! skreko Borckarna. Här är bröllop i Borckska gården! Här ska bli flera Borckar! Ryk och ränn!

Plötsligt sprang Jonathan upp på en sten. Han ville tala till folkmassan, som trängdes på tomten. Ingenting ont i det. Han var brudgummen och kunde väl ha någonting på hjärtat. Hör! Hör! ropade Borckarna. Brudgummen vill tala! Silentium! Och det blev verkligen tyst. Han bredde ut armarna och vände handflatorna uppåt just som en stor talare, då han skall börja med en invokation till högre makter. Han riktade blicken mot skyn, han spände ut bröstet, han öppnade munnen stort, just som en talare, då han skall slunga ut den första klingande fanfaren. Men det blev inte mer. Hela människan gick i baklås. Han stod där orörlig som en kråkskrämma på en åker eller ett sjömärke på ett skär. Och plötsligt tumlade han baklänges, mitt i famnen på bruden. Troligen fanns det ingen, som anade oråd. Icke ens Borckarna. Bruden tog honom! Han fick inte tala! Bruden hade brått! Sommarnatten är kort! Plats för brud och brudgum! Hurra! Hon höll honom kärligt om livet och han tydde sig tätt intill henne. Så ska det se ut! För attan tusan tunnor skock billioner, det blir ett lyckligt äktenskap!

Eldarna slocknade, rökmolnen tunnades ut och stego i spiraler mot den ljusnande himlen. Solen gick upp och Borckarna gingo var och en till sitt, högst förnöjda. Alltid lite ståhej! sa de och dunkade varann i ryggarna. För tusan! Det var väl ingen begravning heller.