74
sig tillbaka och Jonathan hade så när stått på huvudet. Men mot slutet av nittiotalet blev det annat av. Jonathan hade lagt regeringen i Gabriels händer, Sanna-skogarna föllo och inbragte millioner. Millionerna föllo i sin tur.
Viktigast var brytningen med släkten. Det är inte bra att gå ihop med folk, som olyckan rört. Vidskepelse eller ej men så är det. Jorden går runt och somliga förlora fotfästet. De försvinna i rymden. Sannabamen till exempel, hela den stojande, klapprande, brunstekta, klöverdoftande hösthorden — borta. Axel tog sjukdomen, hökarn fick slag, Sanna-Borck föll under tåget, om med flit eller ej är ovisst. Skolmamsellerna drunknade efter sin första träta. Alla hade de visat sig sturska mot bondtösen: vänliga visserligen men sturska. Än sen! Vad blev det av dem? Äldste Johannisbergspojken tog livet av sig. Fader Sunesson själv slutade sina dagar som skrivare på Gabriels kontor. Direktörn, den stora olyckan, kröp under sängen och dog. De kröpo bort, de smögo bort, satte inte längre sina Borckska näsor i vädret. Men bondtösen gick varliga fram utan åthävor, beredd att ödmjuka sig då ödmjukhet var det rätta, beredd att stå på sin rätt, då rätten var hennes. Hon hade sin lilla flock omkring sig, barn och man, hennes alltsammans, jämnhöga med henne. Hennes.
Svärfar gick sist ur ringen, kommerserådet. Släktens huvudman spisade alltjämt sin söndagsmat, fyra rätter, i Borckska gården. Han visste om ingenting, kände inte till brytningen, knappast till olyckorna. Han undrade kanske varför bordet var så glest besatt. Ibland såg han sig omkring men iddes aldrig fråga. Åt, sov och prisade Gud. Vid nittio år var han lika stor och hög och grann som vid sjuttio, rödlätt i ansiktet, vit i hår och skägg. I sitt nittiofemte år, jämnt en vecka före födelsedagen, dog han. Föddes på en söndag, dog på en söndag.
Efter maten hade Jonathan och Agnes gått ut till den vanliga söndagspromenaden längs med ån. Gubben satt i
