Sida:Fasans dal 1915.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 134 —

göra uppdraget, och jag reste till koldalarna. När jag kom hit, märkte jag att jag misstagit mig och att det hela visst icke var någon tidningsanka. Jag dröjde kvar för att undersöka saken. Inte har jag dödat någon människa i Chicago och aldrig i mitt liv har jag varit falskmyntare. De dollrar jag gav er voro lika äkta som några andra, men aldrig har jag bättre användt några pengar. Jag kände emellertid sättet att vinna er bevågenhet och låtsade därför, att jag var eftersatt av polisen. Det hade åsyftad verkan.

— Jag tog inträde i er avskyvärda loge och deltog i era rådplägningar. Kanhända skola de säga, att jag var lika dålig som ni. Men de få sägas, vad de vilja, bara jag får er fast. Hur förhåller det sig emellertid? Samma kväll jag anslöt mig till logen, pryglade ni den gamle Stanger. Jag kunde inte varna honom, ty därtill saknades tid, men jag höll er, Baldwin, tillbaka när ni var nära att döda honom. Om jag någonsin föreslagit ett och annat för att bibehålla min ställning bland er, var det alltid sådant som jag visste mig kunna förhindra. Jag kunde inte rädda Dunn och Menzies, för jag var ej tillräckligt inne i sakerna, men nog skall jag se till att deras mördare bli hängda. Jag varnade Chester Wilcox, så att när jag sprängde hans hus i luften, hade han och hans familj undkommit. Månget brott kunde jag inte avvärja, men om